.

Folk tror att jag är stark, att jag klarar det mesta utan några problem. När min mamma och pappa skulle skiljas sa mamma. Vega du är nog starkast av oss alla, för det verkar inte ta så hårt på dig. Hon fällde en tår och jag bara log och svarade, jag klarar det. Men inuti mig höll jag på att gå i tusen delar. Varje gång jag har byggt upp något kommer nya problem, som får mig ner. Ner till botten igen. Jag lyssnar gärna på andras problem och hjälper dom. För då slipper jag tänka på min egna. Min älskade mamma viste nog inte att det var tusen sprickor i mig när hon sa det dära. Ingen vet om mina problem, för det är ingen som skulle kunna eller orka lyssna på alla mina problem. Därför tar jag inte upp dom med någon. Jag håller dom för mig själv, försöker plåstra på mina sår med min styrka. Jag skiter i mina problem och tar andras före. För jag hatar att se olyckliga människor. Men ingen vet att jag själv är olycklig, jag mår inte bra. Hela jag går i tusen bitar. Min själ orkar inte mer nu. Jag har bara fått fler och fler problem som jag lägger lager på lager.. Det har gått för långt nu, dom kommer inte att lösa sig..