.

När jag var kanske 4-5 år hände det något. Jag fick en allvarlig sjukdom. Den är över nu men jag minns hur allt var. Den började att jag blev mer om och mer tröttare än vanligt. Man märkte det speciellt på dagis. För mitt på dagen när fröknarna hade en sago stund kunde jag somna och inte märka ett dugg även fast det var hög ljudnivå runt omkring mig så kunde jag somna helt tvärt. Efter ett tag när det bara hade blivit värre slutade jag nästan och äta också. Jag kommer ihåg dom stunderna jag satt i den lilla röda soffan och när jag vägrade att äta och ville bara sova hela tiden. Jag har alltid varit sprallig och speciellt när jag var liten. Så alla började oroa sig jätte mycket för mig och förstog liksom inte vad som hände. Ibland när det var som värst fick mamma eller pappa komma och hämta mig för jag var så trött. En dag som jag kommer ihåg så starkt var jag på övervåningen i mitt förra hus. Jag hade en gul bamse morgonrock som jag fick utav min morfar. Jag sprang up för trappan och när jag kom upp till mammas och pappas sovrum fick jag så himla ont i knät, ni skulle bara veta. Det gjorde outhärldigt ont och jag bara skrek blandat med tårar. Mamma och pappa trodde jag hade fått kramp eller något men när den bara blev värre och värre tog pappa mig till vårdcentralen. När vi kom in där var det ganska sent. Klockan var kanske 11 som dom kunde ta emot mig direkt. När dom hade undersökt mig så sa dom att mitt fall var för svårt och att vi var tvugna att åka till huddinge sjukhus. Men innan det tog dom en spruta dom var 10 centimeter lång i min översta ryggknota. Jag kommer ihåg när dom tog upp den sprutan jag hade fortfarande jätte ont i knät. Jag fick panik för jag har alltid varit jätterädd för sprutor. Det var flera sjuksköterskor + pappa som vill hålla i mig när dom tryckte in sprutan. Sen minns jag inte så mycket. Vi åkte upp till huddinge sjukhus och jag somnade. Jag sov nog några dygn. Jag hade fått tbc och hjärn inflamation. Om vi skulle kommit till skjukhuset en halvtimme senare skulle jag vara död nu. Jag var jätte nära döden men jag klara mig. I ungefären månads tid varje dag åkte jag men mamma eller pappa upp ditt sjukhusetoch jag fick ta drop i en timme. Jag minns hur jag tyckte det var obehagligt närdom satte in nålarna ihandleden på mig. En gång var jag där men mormor för mamma eller pappa kunde inte. Då hade dom bytt till en ännu större nål och jag var så trött på allting. Jag gråta och gömde mig under ett bord. Sjuksköterskan och mormor fick dra ut mig. Sen efter e halv års tid när allt var klart fick jag en docka och en pumpsings maskin som såg exakt ut som den jag hade. Men istället för blod kunde man pumpa i vatten i docken. Jag sa tack snällt men när jag kom hem satte jag mig ner i ett hörn. Tryckte in en massa vatten i dockan tills sen var genomblöt blandat med vatten och tårar.