.

Jag heter Vega Karlsson och går i sjuan i Tomtbergaskolan. Jag har skilda föreldrar och bor varanan vecka hos pappa och andra veckorna hos mamma. Jag är beronde av knäcka fingarna och bita på naglarna. Det är någon jag försökter sluta med, det är en dålig vana och jag sliter bara ut på mina leder och får fula naglar. En gång slutade jag knäcka fingrarna för jag kände att jag var klar med det. Men tyvärr började jag igen. Det är som mitt nikotin. När jag var liten så knäckte jag fingarna på det farligaste sättet man kunde. Jag drog i dom, nu ryser jag av tanken över hur jag drog i mina stackars fingrar. Men jag lever än idag och det gör dom också. När jag var liten hade jag en TBE och hjärninflamation samtidigt. Jag minns inte mycket av den tiden. Jag försöker radera minnenerna. Jag låg inne på sjukhus och var nära på att dö. Varje dag fick jag åka till sjukhuset och ta dropp. Små nålar man sätter in i handlederna för att "byta blod", så man går runt med en ställning med blod i. En gång var jag så trött på det så jag sprang och gömde mig under ett bort. Så mormor och sjuksköterskorna fick dra ut mig. Det är därför jag hatar handleder, jag kan knappt kolla på dom. Kalla mig känslig med jag gillar det inte. Så skära mig kommer aldrig på tal. Jag är också rädd för sprutor för i samma händelse fick jag ta en spruta (ofrivillig) som var 1 dec lång in i ryggens första kota för att inte bli förlamad och i värsta fall dö innan jag fick komma till sjukhuset. Jag har haft riktigt svåra tider. Jag hade en svår tid i början på året. Då min dåvarande bästavän sket i mig. Egentligen var vi nog bara bästisar över sms och telefon. Någongång träffades vi och hade kul. Men idag gilar jag inte han, inte över huvud taget. Min uppväxt har vart bra. Jag bodde i samma hus i 12 år. Det var en stor gul villa i solgård. Med 3 våningar + vind. Jag har haft massa kaniner som har haft gigantiska burar. Jag hade studsmatta och pool och var en lycklig unge. Men jag är ändå glad över att mina föreldrar separerade för jag har lärt mig mer hur livet är. Jag var ganska bortskämd och trodde alla hade det som jag hade. Men nu har jag lärt mig. Idag har jag inga djur men trivs i mitt hem. Jag har världens bästavänner och ger upp allt för dom, jag har en familj som bryr sig om mig och skolan går bra. Ibland går allt åt helvete men just nu mår jag bra, och jag hoppas jag fortsätter att må bra. Ett tag framåt iallafall. Jag har en jätte bra bror som jag litar fullständigt på. Han förstår mig och jag hoppas att han alltid kommer göra det. Han är 15 och börjar i gymnasiumet nästa år. Då kanske han flyttar till Jönköping och får leva upp till sin dröm - innebandy. Som också är min dröm.