.

Nu måste jag skriva av mig lite. Det kanske inte kommer bli det smrtaste att lägga ut dethär på bloggen.. Vem vet? Men jag måste få skriva lite om våran tid. Allt började förra året. Sluten på sommaren. Vi började umgås och snackade. Efter varje dag som gick snackade vi mer och mer.. Saker ledde från det ena till det andra. Bråken blev från små saker till otrogenhet. Vi hade våra stunder. Haha ja du det hade vi allt. Jag kommer ihåg starkt ett minne från en torsdags kväll. Jag skulle med bussne hem, 705an.. Jag har ett jävla temprament och hade inte vart glad på länge. Men så ringde jag dig helt plötsligt när du skulle gå ut och var riktigt glad. Det varande ju inte länge innan vi började bråka igen. Men det var ett minne som nu sakta rinner ut mer sand.. Men jag saknar inte tiden. Det gör jag faktiskt inte. Jag ville lämna alla minnen med dig, jag ville gå vidare. Det var mitt val, det var jag som sa stopp för oss. Jag lämnde hur många minnen som helst i förra huset, minnen med dig, minnen med andra, minnen om allt. Jag kände när jag flytta där ifrån så lämnade jag kvar allt där. Jag ville inte riva upp såren igen. Dom skulle aldrig läka. Jag ville bort från allt, jag ville skapa mig en ny framtid. Det gjorde jag också. Men jag blev inte lykligare för det. Jag har det bra, jag har vänner, jag har min familj, det går bra i skolan och jag har folk jag litar på. Men ändå saknas det något. Jag är inte lyklig och jag har saker jag inte tycker om. En person som har stöttat mig egenom allt är Viktoria. Hon tröttnade aldrig på när jag berättade om allt för henne. Hon stog där och plåstra om mina sår gång på gång. Jag tror aldrig jag hann säga tack till henne. För det hon gjorde. Det var det jag behöve. Utan henne skulle jag inte finnas idag.

Men tiden rinner ut som sand. Jag kan inte spola tillbaka tiden ett år tillbaka då vi möttes du & jag.