.

Trött och slut kom jag hem från träningen vid ca 7. Kom hem satt med pappa framför tven. Pappa gjorde mat, spaghetti och köttbullar. Mums! Allt var toppen, jag gick och gjorde choklad pudding och skulle kolla klockan hur länge choklad puddingen hade vart inne i kylskåpen. Råkade ta pappas mobil och såg att han hade ett missat samtal. Jag sa det till honom. När han såg nummret fick han en bekymrad min. Vad är det pappa frågade jag försiktigt. Det var min faster det är nånting med farsan svarade han. farfar har jag aldrig hört ett ord av. Han har inte funnits tillgänglig nångång. Han stack förut. Han hörde inte av sig men det var inte heller någon som letade efter honom som jag vet. Pappa ringde iallafall upp hans faster och hon berättade. Farfar har inte länge kvar att leva. Dom klara inte ens att operara han. Han har cancer och den hade spridit sig över hela kroppen. Han har inte länge kvar att leva. Om vi har tur 2 veckor till. Pappa sa att han visste att det här skulle hända. Det var bara en tidsfråga när allt skulle hända. Jag har aldrig träffat farfar och det första jag sa var. Kan jag få träffa honom? Ja svarade pappa men han väger ca 52 kilo och kaan kanppt prata. Men det spela ingen som helst roll. Nångång vill jag se på honom. Se hur han ser ut. Han kanske kan säga nånting. Sen vågade jag kolla på pappa. Han hade börjat gråta. Andra gången jag såg honom gråta. Jag satt med choklad pudding skålen i knät. Varför varför tänkte jag? Sekunden efter såg jag två tårar som droppade ner i skålen. Jag sköt undan den och gick upp. Jag har knappt träffat någon i pappas släckt. Alla bara försvinner. Jag klarar inte mer. Ingen förstår. Min faster som jag kanske träffade för 3 år sen kommer på onsdag. Då ska jag åka och träffa farfar. Jag vet att jag kommer se med hat på honom. Men jag känner att jag måste.