.

"När jag stog där kändes det som tiden stog stilla. Jag tyckte det var för tyst. Det enda som hördes var knarret från den gamla ingången. Det var mörkt ute, jag började bli rädd. Inte rädd för vad som skulle kunna hända uatn utan för mörkret. Jag blåsde lite på mina kalla händer. Gud vad skönt det var med lite värme. Klockan slog 12. Där stog jag helt ensam ute i natten. Ingen kommer att hända tänkte jag för mig själv. Nejnej. Varför skulle något hända just mig, när det finns 9 miljoner andra människor i Sverige? Jag skrattade högt för mig själv. Det ekade i hela läktarn. En kal rysning svepte förbi mig. Det lät som det var någon som stog och slog mot gallret. Jag gick dit sakta.. Rädslan steg.. Jag kom till slutet av läktaren. Jag blundade och tänkte. Nu gör jag det här, jag behöver bara ta ett steg till ochså ser jag gallret. jag tog stegen snabbt och öppnade ögonen.. Jag såg en gestalt stå vid gallret. Det såg ut som en kille, breda axlar och lång. Jag antog att det var en kille. Svarta jenas och svart skinnjacka. Vad ska jag göra? Ska jag springa? Ska jag ropa på honom? Tankarna blandades i huvudet. Jag blev yr och ramlade. Shit hoppas han inte hörde smällen. Nej,det kan han inte ha gjort. Den var ganska låg och jag föll inte mer än en halv meter.. Han röde lite på sig. Han stog med ryggen emot mig med en brun luva på sig. Jag antog att han hade en brun munk tröja på sig också. Det var riktigt kallt ute nu och klockan hade slagit 00.04. Jag vände bort huvudet och kollade rakt ut. Vad i helvete ska jag göra? Sen hörde jag något som lät som en snyfting. Jag reste mig snabbt och kolalde på killens håll. "Fan, varför just jag?" sa han sedan. Sen slog han in handen hårt i gallret medans han grät. Han hade vänt sig om nu och jag såg en skymt av hans ansikte. Ja, en kille var han iallafall. 15-16 års åldern kanske.. Sen vände han sig om och började gå in mot skogen. Jag blev riktigt nyfiken och började gå efter. Varför, varför gör jag det här sa jag lågt för mig själv. Men mina steg gick raka vägen mot hans håll. Jag ville så gärna se vart han skulle. Han gick en stund och jag gick efter. Längre och längre in i den svarta skogen. Han närmade sig stupet. Det sägs att den gamla kemi läraren hoppade där ifrån och dog. Men ingen viste om det var sant. Han gick närmare och närmare stupet. Nu blev jag ännu räddare. Vad skulle han göra? Skulle han hoppa? Han stannade vid kanten. Då hörde jag att han börja gråta igen. "Förlåt, förlåt mamma!" Sa han lågt. Jag hade hukat mig ner bakom en buske en bit ifrån. Jag ville gå närmare. Jag rog ett steg fram men klantigt nog klev jag rakt på en pinne. Shit! Han vände sig om och såg mig rakt i ögonen. Vafan sa han sakta. Vem fan är du? Eh, ehm.. fick jag bara fram. Jag kände mig som en idiot. Jag ställde mig upp och gick lite närmare honom. Han tog ett litet kliv närmare kanten och började flacka med blicken. Jag såg att han var riktigt rädd. Vafan vill du? skrek han. Han var riktigt nära kanten nu. Jag vände inte bort blicken jag kollade bara rakt på han. Han kollade bakåt. Då tog jag min chans och tog tre snabba steg mot han. Han vände sig om och började trippa bakåt. Han var nära på att tappa balansen. Han hade nog inte märkt att jag hade kommit närmare. Han tappade balansen och fall bakåt. Rakt ut mot stupet. Precis när han var nära att ramla hela hoppade jag fram och fick tag i hans hand. Det var riktigt tungt. Hela hans kropp var utan för stupet. Det var mig allt föll på. Om jag skulle släppa skulle han falla ner. Rakt i stupet. Men om jag skulle orka dra upp honom skulle han överleva. Jag kände hur jag grät. Jag kollade honom rakti ögonen och mötte hans blick. Det rann tårar från hans ögon. Det började bli riktigt tungt nu och våra händer började sakta glida ifrån varandras. Dra, sa han lågt. Jag försöker skrek jag. Jag tog i allt vad jag hade. Det hjälpte inte. Våra händer hade glidit mer isär nu. Förlåt sa jag medans mina tårar bara rann. Förlåt sa jg igen och släppte hans hand. Han började skrika. Jag också. Han försvann i mörkret.."